Sjöfart och handel

Kungsbacka var i mitten av 1500-talet inte någon betydande plats. Man beräknar att här fanns 150 invånare under 1580-talet.

Borgarnas största inkomstkällor var utvinning av salt på Läsö, sjöfart mot Jylland och Sverige, handel med Marks härad i Sverige och jordbruk på stadens lyckor i norr och väster. 

Efter att Halland blivit svenskt, temporärt från 1645 och slutgiltigt från 1658, blev det allt svårare att bedriva sjöfart. Staden fråntogs rätten att idka utrikes seglation 1646, men fick tillbaka rätten i viss utsträckning 1675. 

Ingen hjälp till muddring

Kungsbackaån hade under många år allt mer vuxit igen och staden begärde vid riksdagen 1675 hjälp för att muddra ån. Landshövdingen fick befallning att lämna staden nödigt bistånd.

Det blev dock inte genomfört på grund av Karl XI:s krig 1675-1679. Staden återkom med jämna mellanrum under 1700-talet med sin begäran om hjälp att fördjupa ån, dock utan resultat. 

Kungsbacka var dock känt som en sjöfartsstad, men det berodde helt på den bondeseglation som främst bedrevs av kaptener från Onsala och Vallda.

Mest berömd av dem var kaparekaptenen Lasse i Gatan. Hans bedrifter ledde till att han fick rangen Kommendör, blev adlad med namnet Lars Gathenhjelm och dog 1718 bara 29 år gammal.

Kungsbackas betydelse blev allt mindre. I en skrivelse till riksdagen 1746 skriver man: Staden är helt liten, borgarna få och undantagandes tre borgare är de övriga helt utblottade och avsigkomna.

Sammanställt av Bo Lindgren 
Tidigare chef på mark- och bostadskontoret i Kungsbacka kommun      

Kontakta gärna